äntligen upprörd

I denna valrörelsens tid då man borde springa med valinformation i trappuppgångar, agitera på torget, ta valdebatter sitter jag i mitt lilla hus och frågar mig om det verkligen spelar någon roll. Ja, ni vet. Partierna klumpar ihop sig i mitten. Det finns inga skillnader kvar. Ingen vågar tala om framtidsvisioner, en dröm om ett annat samhälle. Ingen vågar tala om konflikter. Nä in i mitten och mest till de i flesta och så förhoppningsvis röstar de på oss.

Jag är också trött på medialiseringen, på politiker som lägger ner mer tid på styling än att läsa och omvärdera och reflektera. Jag är trött på att folkvalda får mindre makt, till fördel för byråkrater och politiska tjänstemän. Jag är trött på att de vi väljer säger sig inte kunna driva politik för att omvärlden (läs marknaden) och det politiska läget (läs nog marknaden igen) dikterar förutsättningar med snäva ramar. Och än mer jag är trött på korruption och viljelöshet. Trött och uppgiven.

Jag tittar ut på molnen som far över sjön och tycker på sin höjd att det skulle vara tråkigt om alliansen skulle vinna. Tycker synd om alla oss arbetslösa och sjuka. Men upprörd har jag inte blivit. Inte förrän jag hörde Göran Hägglund på radion. I ring P1 satt han där med sin snälla röst och talade om vikten av valfrihet för föräldrar som vill vårda sina barn själva. Där sitter han, medelålders man, och driver en fråga som skulle få stora konsekvenser för en massa unga kvinnor i Sverige. Det var väl ingen överraskning precis, men ilskan blossade upp i mig. Vilket mandat han tar sig. Jag fick lust att ringa in och skrika. HUR KAN NI VILJA MED SKATTEMEDEL INFÖRA EN REFORM SOM KOMMER ÖKA DISKRIMINERINGEN AV UNGA KVINNOR??? Han skulle säkert fortsätta med snäll röst att tala om vikten av valfrihet och att både mammor och pappor kan vara hemma med sina barn. Men inte ens han kan ju tro att män helt plötsligt skulle vilja gå hemma för 6000 kr i månaden, när det knappt går att få dem att ta ansvar för sina barn för 80% av sin lön. Faktum är att kvinnor är de som skulle vara hemma, och för alla andra unga kvinnor i barnfödande ålder (som inte skulle stanna hemma onödigt länge) skulle bli granskade hårdare vid nästa anställningsintervju. Redan idag (på grund av det skeva uttaget i föräldraledigheten) så har arbetslösa småbarnsföräldrar olika förutsättningar att få jobb på grund av sitt kön. Till antagligen liten förvåning minskar mammors möjlighet att få jobb, medan pappors ökar under småbarnsåren.

Jag blir ledsen över hur det ser ut, men framför allt blir jag arg på att de finns de som inte vill bekämpa de här orättvisorna utan faktiskt stärka dem. Samtidigt är det ju just det vi behöver, en höger som vågar vara höger. I denna tid av ideologisk förvirring, där moderaterna försöker se ut som ett arbetarparti och har den uttalade önskan att övertrumfa socialdemokraternas välfärdsförslag, där socialdemokraterna varken talar om förtryck eller befrielse, eller utrotande av fattigdomen och utsugningen, där folkpartiet har tappat sitt socialliberala arv och mest liknar ett traditionellt högerparti med en obehaglig blandning av nyliberalism och penalism, där centerpartiet nu har tagit upp kampen med dem om att bli det mest nyliberala partiet i Sverige. Där kan man lita på kristdemokraterna. De värnar tradtionellt konservativa värden som familjen som instituion, på både kvinnor och barns bekostnad.

Så tack Göran Hägglund och tack KD för att ni visar på alternativ i svensk politik. Och ger mig anledning att bli förbannad. Ni ger många anledning att arbeta hårt i valrörelsen mot en borgerlig seger. Så ut allihopa. Ut på gator och torg. Sätt upp en extra affisch och spring i en extra trappuppgång. Vi kan få Göran Hägglund som familjeminister efter valet! (Dessutom kan vi få Jan Björklund som skolminister. Och vem ska bli biståndsminister? Utrikesminister? Och miljöminister?)


Dagens boktips: Varför tjänar kvinnor mindre? av Anna Thoursie