Hot eller lust - Björklund har tagit ställning

Jag råkade äta kvällsmat till P1, när skolakuten med Jan Björklund gick. Han fick nästan en halvtimme i etern att svara på frågar. Hans svar fick stå oemotsagda. Maten var knappt så svårsmält. Faktum är att jag sällan känner mig så undrande inför borgarnas politik som när de, och framför allt, Jan Björklund pratar om skolan. Jag undrar vilken värld de refererar till. Problemen jag ser, ser inte de. Lösningarna som föds hos mig, finns det inte tillstymmelse hos dem.

Jag har själv arbetet i den svenska skolan i flera år, i olika kommuner, i olika roller. Lärarrollen är fylld av utmaningar, svårigheter men också glädjeämnen. Ett yrke och position som man har dubbla känslor inför. Men när Björklund talar lämnar han inga dubbla känslor, jag känner mig bara främmande för det uppdrag han tycker att jag ska utföra. Enligt mig har skolan två stora utmaningar. Två utmaningar som kommer kräva stora förändringar på en del håll. Det handlar om att skifta fokus. Skolans två primära uppgifter ska nämligen vara att främja barn och ungdomars lust att lära samt att arbeta med skolans sociala klimat.

För det första. Att sätta barnens lust och nyfikenhet i främsta rummet är en stor utmaning, men en, om man klarar det, innebär att så mycket annat är vunnet. Om elever (detta ord!) tycker att religion är spännande, historia intressant, engagerande att diskutera samhällsfrågor, har viljan att lära språk och sluka skönlitteratur är så oerhört många andra småproblem i skolan lösta. Vi behöver inte oroa oss för att "vi ligger efter i kunskapsligan" utan vi kan försäkra oss om att människor kommer lära och lära och lära, som en evigt pågående process. Därmed inte sagt att det löser alla problem. För en del elever räcker det inte med ett aldrig så brinnande intresse, utan det kommer i fortsättningen också behövas specialpedagoger och extra resurser för de som behöver. För många är dock lusten att lära nyckeln till de flesta dörrar.

För det andra måste det sociala klimatet tas på allvar. Vuxna i skolan måste jobba metodiskt med det, skapa ett rum där man vågar delta och och delge varandra sina tankar och funderingar. Att jobba för en tillfredställande social miljö kan inte vara en bisyssla eller något man ägnar en temadag. Känner inte barn och ungdomar trygghet spelar det ingen roll vilka ambitiösa kunskapsplaner som sätts upp, för det är helt enkelt inte deras fokus. Är en elev rädd att någon ska kalla henne fula ord, inte få någon att leka med någon på rasten eller kanske till och med bli slagen, kommer inte den bry sig om de kunskaper som försöker förmedlas. Det skulle faktiskt var omänskligt, i ordets bokstavliga betydelse, att kallt bry sig om något prov eller instuderingsfrågor när hela ens sociala vara står på spel. Att arbeta metodiskt för ett tryggt socialt klimat måste få ta tid. Vilka metoder man än väljer tar det tid, samtalsrundor för att främja att konflikter kommer upp och bearbetas, att arbeta med lekar och värderingsövningar, samarbete och gemensamma utmaningar som hajker. Gemensamt för dem är att det inte räcker med fina ord i något måldokument utan måste prioriteras tidsmässigt. Man kan inte kommendera fram ett bra socialt klimat.

Valet som skolan står inför är om den ska bygga på principer av lust eller principerna av måsten och hot. Björklund har gjort sitt val tydligt. På radion berättade han stolt om när de införde skolkrapportering på betyget och hur närvaron ökade. Kanske var det så, men vi måste fråga oss hur stor den vinsten var. Vi kan tvinga barn och ungdomar att vara i klassrummet, vi kanske till och med kan tvinga dem att vara tysta, men vi kan aldrig tvinga dem att lyssna och framför allt inte att lära. Då upprepar Björklunds sitt mantra, sin andra lösning förutom måsten, nämligen hot. Fler betyg och mer betyg och tidigare betyg. Genom hot om dåliga betyg ska eleverna motiveras att läsa. Jag hade inte tänkt att argumentera mot betyg. Det är det så många andra som gjort så bra genom tiderna. Men vi måste ju iallafall fråga oss vad man lär sig genom hot. Man kan hota elever att plugga till ett prov, men få tror att man kan tvinga dem att komma ihåg, reflektera och fundera när de lämnat skolan.

Björklund stannar inte där, utan vill ha fler hot och måsten. Han vill till och med ha betyg i ordning och uppförande. Tack och lov fick han inte med sig alliansen på det, men återigen visar det på hans korta hotperspektiv. Vi ska inte behandla varandra med respekt av respekt, utan av rädsla att föräldrarna ska se på betygen hur respektlös man varit. Om det nu är repektlösheten man ska mäta. Det var kanske en mycket generös tolkning av Björklunds ordning-och-uppförande-snack. Tolkningar är något vi skulle få gott om. Det är redan svårt att mäta något så abstrakt som kunskap, vilket är en term som Björklund själv har svårt att definiera, med betyg. Något som ordning och uppförande är än svårare. Centrala riktlinjer för betygskriterierna skulle gå ut, och det är ju roligt att raljera över vad sådana skulle innehålla vad gäller kepsar, mobiltelefoner och ordbruk, men allvarligare är att det skulle undergräva skoldemokratin där barn, vuxna och ungdomar gemensamt med respekt för varandra kommer fram till vilka regler som ska gälla på den skolan.

Bakom Björklunds tal om kunskapsskola och ordning döljer sig en enormt mekanistisk syn på både människor och kunskap. I valet mellan en dynamisk skola baserad på lust och en mekanistisk baserad på måsten och hot, har borgarna tagit tydlig ställning. Det är ett kontraproduktivt ställningstagande. En skola som är måsten blir tråkig. Inget är en så stor björntjänst mot de lärande unga som att göra lärandet tråkigt. Det är faktiskt det största hotet mot kunskapen.