Sexualitet, enhetsfronter och papperslösa tankar från forumet

I helgen var det socialistiskt forum i ABF-huset i stockholm. Huset fylls under en dag med seminarier, debatter, föreläsningar. En dag för att inspireras och lyfta blicken. Mycket känns igen år från år. Göran Greider är där och drar fulla hus. Johan Ehrenberg är där. Stefan Carlén är där och Carin Jämtin. (Mycket män, om någon skulle sätta sig att räkna är det nog inga smickrande siffror.) Men visst fanns det överraskningar och utmaningar för den som så sökte. (Var det någon som gick på seminariet "Mumintrollet - rojalist eller socialist?" och som skrivit om det?)

Sexualitet

Själv använde jag morgonen för att lyssna på Katrine Kielos som pratade utifrån och läste i sin bok som kommer "Våldtäkt och romantik", om kvinnlig sexualitet som politiskt problem. Där hon har ambitionen att fylla tomrummet i svensk politik mellan den (ibland moraliserande) krossa-porren-feminsiter och (ofta dåligt verklighetsförankrade) prostitution-kan-vara-kvinnlig-frigörelse-feminister. Katrine blandar feministisk teori med en skönlitterär berättelse, och säkert en mycket välgörande om inte också tankeväckande bok när den kommer ut. Dessutom var den bitvis mycket rolig.

Enhetsfronter

Sedan var det dags för "Enhetsfront - nyckeln till framgång eller återvändsgränd?". I en skräckblandad förtjusning över rubrikvalet kunde jag inte hålla mig borta från Brantingsalen. Panelen diskuterade utifrån Åke Kilanders bok "Vietnamn var nära" om det var möjligt och/eller önskvärt med enhetsfronter idag. Att enas över partier och organisationer i en fråga och driva den. Ali Esbati (v), Jytte Guteland (s) och författaren resonerade. Det fanns stund för de båda att idka självkritik och reflektera över de inte alltid kloka beslutet som fattats tidigare i organisationssveriges historia. Hur var det med Irakdemonstrationerna? I efterhand minns vi bara att sossarna till slut hängde på, men innan dess hade man ju faktiskt försök starta en egen fred-i-irak-nätverk precis som man försökt göra tidigare. (De som kom med de icke-så-brillianta idéer borde slänga sig över Kilanders bok.) Det finns en rädsla, en självgodhet och en vilja att kontrollera som socialdemokraterna måste göra upp med. Om-det-inte-blir-som-vi-vill,-med-dem-vi-vill,-vill-inte-vi-vara-med.-Vi-kan-själva. Jytte ville öppna upp för fler samarbeten i viktiga frågor. Det skulle vara enormt välkommet och en nästan historisk omsvängning. Ali var brilliant som vanligt och pratade om behovet av basal organisering. Enkelt men inte simpelt. Om vi har starka organisationer behöver vi inte vara rädda för rörelsekannibalism, extremister får mindre utrymme, rörelserna kan växa sig än starkare och
vi kan få genomslag för våra frågor....

I korridoren efter seminariet frågade Kent Werne förnumstigt "Varför enhetsfront, varför inte använda ordet nätverk när vi har det?" Nu skulle säkert många av seminariedeltagarna säga att det inte alls är samma sak, och enhetsfront är så mycket mer, det är en strategi osv osv. Men begreppet enhetsfront var antagligen också anledningen att många många många, särskilt unga uteblev från seminariet. Så då var det där valet mellan ideologisk korrekthet och tillvändhet igen. Hade vi varit fler och andra där hade publikens diskussioner bliviti annorlunda. Publiken diskuterade nämligen inte alltid samma saker som panelen utan istället vem som hade styrt FNL-rörelsen, högervridningen inom den samma, och vilka paroller man egentligen hade haft och när. Tråkigast är ju att de som inte kom in genom dörrarna aldrig fick höra hyllningskörerna till Kilanders bok. För den verkar vara minst sagt läsvärd.

Papperslösa

Sedan var det dags för "LO och papperslösa" där jag skulle försöka leda ett med Ulla Lindqvist från LO och Sten-Erik Johansson från Fastighets i panelen och en publik bestående av arga syndikalister, arga papperslösa, unga arga metallare och ganska arga aktivister från ingen människa är illegal och flyktingamnesti, samt en och annan ganska nedtonad vänsterpartist, och några fler. Seminariet flöt på och präglades stundom av stor lyhördhet. Framför allt Sten-Erik verkade suga åt sig lärdomar och erfarenheter från salen, och båda paneldeltagare lovade respektive organisationer skulle lyfta och fokusera och agera i frågan. Sätta åt kriminella arbetsgivare hårdare, ändra lagen så det ska kosta ordenligt att ha svart arbetskraft. Arbeta med stöd och råd åt papperslösa. Fastighets har inte stängt dörren för organisering. "Man kan väl inte förbjuda någon från att gå med i en fackförening för att de inte har papper. Precis som om man vill engagera sig i en politisk organisation." Ulla upprepade flera gånger att LO aldrig kan acceptera att man har en andra sortens medlemmar. Samma nivåer i kollektivavtalet ska gälla för alla. Den viktigaste frågan för papperslösa är dock att få papper. Tänk om LO skulle engagerade sig i asylpolitiken, inte för att de är en politisk organisation med en humanitär agenda, utan för att det är en facklig organisation som inser för att kunna upprätthålla kollektivavtal och motverka löedumpning måste alla invånare vara medborgare. De fyra sista siffrorna behövs om man ska kunna ta vita jobb, kräva samma lön, försäkringar och förmåner som andra arbetare. Tänk om LO-kongressen tog ställning för amnesti!

De papperslösas situation lyftes på flera seminarier under helgen och på kvällen stod det små grupper och utbytte e-post och telefonnummer och lovades att ses på onsdagar på Mynttorget. http://www.dennaonsdag.org/Denna%20Onsdag/Denna%20Onsdag.html Det är ett högt betyg för ett forum. Ofta är den här typen av forum en häftigt vitamininjektion, men inte lika ofta leder det till konkret organisering och arbete när man väl kommer hem. Om fler engagerar sig i de papperslösas situation skulle bara det vara hela forumet värt.

mm

Sedan var det dags för mat, musik och dans. Och bara en fråga återstår var är alla våra socialdemokratiska heltidsavlönade företrädare. Det är inte bara tragiskt att de inte är här, utan faktiskt också farligt, när den kommunala budget är den enda horisont man ser.