Om vådan att välja mellan endast två eller en hälsning till alla unga radikala.

Peter Birros 'Upp till kamp' repriseras nu på ettan. Och vi som missade TV-serien förra gången den gick, får nu en ny möjlighet att följa några ungdomar under det sena 60-talets Göteborg, där politik och musik skapar arenor och meningar. Igår gick så andra avsnittet och där finns en minnesvärd scen där den musikaliskt lovande Lena ska göra en spelning för ett skivkontrakt. Den obehagligt trevliga producenten står längst bak i lokalen, leende självsäkert. Lena hinner dock knappt börja spela sin nykomponerade kärlekssång innan hon avbryter. "Jag är ledsen. En viss person här inne har bett mig ligga lågt med mina politiska sånger ikväll, för att det skulle vara enklare för mig att få ett skivkontrakt. Men nu är det så att jag är ingen juke box. Jag säger tack för mig." Hon går av scenen. Vissa jublar. Andra buar. Så är det också hennes bland hennes vänner. Hennes pojkvän Björn kommer inte till spelningen för att han tycker hon fnaskar för kapitalet. Medan andra som struntar i demonstrationerna vill att hon ska spela. Lenas bästa vän skäller ut henne efter den avbrutna spelningen för att hon kastade bort chansen hon alltid drömt om. Jubel eller burop.

För henne finns det bara två möjligheter. Spela eller inte. Sälja sig eller inte. Fnaska eller spela FNL-sånger. Hon har inte ensam skapat detta. Hon delar den svart-vita världsbilden med sin omgivning. Åskådningar är något man skapar i gemenskap med andra. Även om vissa i gemenskapen har mer att säga till om än andra. Att bli itutad eller ska man säga att internalisera att det bara finns två alternativ att välja mellan är fördummande och begränsande. Det gör att många möjligheter, många lösningar, många idéer kommer förbli oartikulerade. Det mesta i livet är inte antingen eller. Att tro det är framför allt fantasidödande.

Denna vecka är det SSU-kongress. Förutom några uppdateringar på Facebook vet jag inte vad som händer. Men varje gång det är SSU-kongress kan jag inte låta bli att tänka på alla de kongresser jag själv följde i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Där härskade de förenklande, fördummande dikotomierna. Friskolor, EMU, röda stjärnor, klasskamp, ekonomisk demokrati, privatiseringar var alla enkla ställningstaganden; för eller emot. Jubel eller burop. Möjligheterna att diskutera, lära och växa uteblev allt för ofta för enkla positioneringar och etiketteringar. Det är tragiskt för de inblandande och förgörande för en rörelse.

Vi var många om att skapa detta diskussionsklimat. Men vissa hade mer att säga till om än andra. Så är det i alla organisationer. Därför har man som enskild medlem en möjlighet och ett ansvar. Bli skeptisk varje gång någon säger att det bara finns två valmöjligheter. Att det är svart eller vitt. Antingen eller. För eller emot. Vi eller dom. Jag önskar att jag hade kritiserat och ifrågasatt mer. Valt vem jag skulle lyssna på, lite mer noggrannt. Om det finns en sak i mitt liv som jag skulle vilja ha gjort annorlunda är det faktiskt det.

Det handlar inte om att bli mindre radikal på gamla dagar, inte heller att man blir klokare med åren eller mer realistisk. Det handlar om politik. Politik är inte att välja en av två orubbliga ståndpunkter, eller utifrån dessa ståndpunkter definierade grupperingar, men att inse att det finns en massa däremellan och långt bortom. Det handlar om att det är tragiskt att inte utnyttja sin fantasi under den tid som den skulle kunna blomstra som mest.

Utan att följa SSU på särskilt nära håll, verkar det dock som det är mycket bättre idag. Som om de finns större utrymme för reflektion och kritiskt tänkande. Det är rörelsens livsnerv. Kanske är det få av denna generations SSUare som behöver läsa det här. Men det var egentligen en hälsning till er. För att ni uppenbart kan så mycket bättre än vi. Men för att vi alla måste påminnas ibland för att inte falla ner i det simpla dikotomernas träsk. För att stötta de som kämpar för fantasi och nyansrikedom. För att Lena inte ska tro att hon ska välja mellan att leva sina egna drömmar eller att offra sig för politiken.