om något så ytligt som utseende, om något så viktigt som makt

Min senaste krönika i ETC Bergslagen.
Håll till godo.
http://bergslagen.etc.se/kronika/utseendehets

Rädslan och rummet

Här är mina tankar om rätten till det offentliga rummet, såsom det uttrycktes i ETC Bergslagen.

rasism och integrationspolitiken

På journalistens frågan i Studio ett om sin bänkkamrat i riksdagens kammare svarar Hanif Bali oroväckande sanningsenligt.

-"Om man tar en konkret sakfråga, integrationsfrågan som jag vet är viktig för dig, hur tänker du agera där med din bänkgranne [dvs Kent Ekeroth, känd för sina islamofobiska uttalanden]. Har ni hunnit prata om det?"
- "Ja, den största skiljelinjen i svensk politik i integrationsfrågan är faktiskt inte mellan moderaterna och Sverigedemokraterna, eller mellan alliansen och Sverigedemokraterna för Sverigedemokraterna i reell mening har faktiskt inte någon integrationspolitik. Däremot har vi en konflikt med vänsterpartierna. Dom har en helt annan syn på integration än vad vi har. Det kanske gjordes klart i den tidigare diskussionen ni hade här, vi ser det som arbetet och språket som den främsta metoden, medan dom ser några slags diffusa grupper, kulturer och strukturer som jag verkligen inte ser."

Det behövs knappast några klargörande kommentarer. Det är större skillnader mellan vänster och höger i integrationspolitiken än mellan högern och extremhögern. Explicit islamofobi och främlingsfientlighet är för Hanif Bali uppenbarligen inte ett problem för integrationen. Och hur ska man förstå sista raden annat än att strukturell rasism och diskriminering är något han väljer att inte se, och något som uppenbarligen inte heller har med integration att göra.

Det är inte såna grabbar man behöver i kampen mot rasism. För ett öppet och solidariskt samhälle behövs andra lierade. För mer artiklar om det antirasistiska arbete som nu krävs - håll utkik.

Twittrar fran julafton i efterhand

21.53 anlander till Kololi Catholic Church i tron att jag ar sen.
21.56 Hahaha. Sa dumt av mig.
22.15 Ahh, this is what I call Christmas singing.
22.17 Nu vill jag inte konstruera afrika som en sjungande kontinent, utan snarare patala att europeer i allmanhet och svenskar i synnerhet ar fasligt daliga pa att sjunga tillsammans.
22.25 Tycker att djembetrummor, korgossar i vita rober och rokelse ar en schysst kombination.
22.37 Tycker att blondie-jesus som hanger over altaret ar mer provocerande an vanligt.
kommentar: han ar for katten ljus som en vinterblek skandinav
22.42 borjar knacka kladkoderna. Ser saklart kon, men ocksa klass, etnicitet samt fromhet och tradition. Borde vara foremal for en intersektionell studie.
22.48 borjar ana i vilka familjer det har varit brak innan midnatssmassan. "Du kan inte ga till kyrkan i traningsoverall" "men mamma du fattar ju ingenting, det ar ju puma. typ det snyggaste som finns"
23.07 konstaterar att predikan i katolska kyrkan innehaller kritik mot militariseringen av Gambia
23.18 tycker att orden "Jesus was born a poor boy, and lived a life of a poor man" far en sarskild tyngd idag...
23.25 May peace be with you.

Om vådan att välja mellan endast två eller en hälsning till alla unga radikala.

Peter Birros 'Upp till kamp' repriseras nu på ettan. Och vi som missade TV-serien förra gången den gick, får nu en ny möjlighet att följa några ungdomar under det sena 60-talets Göteborg, där politik och musik skapar arenor och meningar. Igår gick så andra avsnittet och där finns en minnesvärd scen där den musikaliskt lovande Lena ska göra en spelning för ett skivkontrakt. Den obehagligt trevliga producenten står längst bak i lokalen, leende självsäkert. Lena hinner dock knappt börja spela sin nykomponerade kärlekssång innan hon avbryter. "Jag är ledsen. En viss person här inne har bett mig ligga lågt med mina politiska sånger ikväll, för att det skulle vara enklare för mig att få ett skivkontrakt. Men nu är det så att jag är ingen juke box. Jag säger tack för mig." Hon går av scenen. Vissa jublar. Andra buar. Så är det också hennes bland hennes vänner. Hennes pojkvän Björn kommer inte till spelningen för att han tycker hon fnaskar för kapitalet. Medan andra som struntar i demonstrationerna vill att hon ska spela. Lenas bästa vän skäller ut henne efter den avbrutna spelningen för att hon kastade bort chansen hon alltid drömt om. Jubel eller burop.

För henne finns det bara två möjligheter. Spela eller inte. Sälja sig eller inte. Fnaska eller spela FNL-sånger. Hon har inte ensam skapat detta. Hon delar den svart-vita världsbilden med sin omgivning. Åskådningar är något man skapar i gemenskap med andra. Även om vissa i gemenskapen har mer att säga till om än andra. Att bli itutad eller ska man säga att internalisera att det bara finns två alternativ att välja mellan är fördummande och begränsande. Det gör att många möjligheter, många lösningar, många idéer kommer förbli oartikulerade. Det mesta i livet är inte antingen eller. Att tro det är framför allt fantasidödande.

Denna vecka är det SSU-kongress. Förutom några uppdateringar på Facebook vet jag inte vad som händer. Men varje gång det är SSU-kongress kan jag inte låta bli att tänka på alla de kongresser jag själv följde i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Där härskade de förenklande, fördummande dikotomierna. Friskolor, EMU, röda stjärnor, klasskamp, ekonomisk demokrati, privatiseringar var alla enkla ställningstaganden; för eller emot. Jubel eller burop. Möjligheterna att diskutera, lära och växa uteblev allt för ofta för enkla positioneringar och etiketteringar. Det är tragiskt för de inblandande och förgörande för en rörelse.

Vi var många om att skapa detta diskussionsklimat. Men vissa hade mer att säga till om än andra. Så är det i alla organisationer. Därför har man som enskild medlem en möjlighet och ett ansvar. Bli skeptisk varje gång någon säger att det bara finns två valmöjligheter. Att det är svart eller vitt. Antingen eller. För eller emot. Vi eller dom. Jag önskar att jag hade kritiserat och ifrågasatt mer. Valt vem jag skulle lyssna på, lite mer noggrannt. Om det finns en sak i mitt liv som jag skulle vilja ha gjort annorlunda är det faktiskt det.

Det handlar inte om att bli mindre radikal på gamla dagar, inte heller att man blir klokare med åren eller mer realistisk. Det handlar om politik. Politik är inte att välja en av två orubbliga ståndpunkter, eller utifrån dessa ståndpunkter definierade grupperingar, men att inse att det finns en massa däremellan och långt bortom. Det handlar om att det är tragiskt att inte utnyttja sin fantasi under den tid som den skulle kunna blomstra som mest.

Utan att följa SSU på särskilt nära håll, verkar det dock som det är mycket bättre idag. Som om de finns större utrymme för reflektion och kritiskt tänkande. Det är rörelsens livsnerv. Kanske är det få av denna generations SSUare som behöver läsa det här. Men det var egentligen en hälsning till er. För att ni uppenbart kan så mycket bättre än vi. Men för att vi alla måste påminnas ibland för att inte falla ner i det simpla dikotomernas träsk. För att stötta de som kämpar för fantasi och nyansrikedom. För att Lena inte ska tro att hon ska välja mellan att leva sina egna drömmar eller att offra sig för politiken.

Googlestatistik och antirasistisk kamp

Hemkommen från Danmark väcks åter frågan om hur rasismen och islamofobin kan ha blivit så utbredd. Jag har fått utstå en massa spott och spe om den svenska naiviteten, den svenska godheten och den svenska godtroheten. Jag har upplevt att vi lever i två helt olika verklighetsbeskrivningar och hur svårt det är att nå fram till mina danska släktingar och vänner med argument. Min upplevelse är att i Danmark finns helt enkelt ingen alternativ dagsordning till den rasistiska, "antimångkulturella" och den islamofobiska.

En enkel sökning på google.dk jämfört med google.se ger följande siffror.
Sökorden "mod racisme" ger 16 800 träffar jämfört med "mot rasism" som ger 157 000 träffar. Nästan tio gånger fler på svenska! Men tänker jag: det kan ju vara ett språkligt fenomen att danska antirasister använder en annan terminologi så jag får prova med andra sökord. "antiracisme" ger 10 100 träffar jämfört med "antirasism" som ger 54 100 (dvs fem gånger fler). antiracist ger 6 800 träffar jämfört med antirasist som ger 47 000. Siffror har ett begränsat förklaringsvärde. Bakom dessa siffror kan gömma sig i stort vad som helst. Värt att poängtera att första träffen (och därmed den mest lästa?) på antiracist på danska finner sig "Islam er racistisk. både kønsracistisk og racistisk over for anderledes tænkende . Koranen er den største racistiske bog, der nogensinde har eksisteret. ..." Det är så tragiskt att man känner sig helt maktlös.

Oavsett siffrors begränsade förklaringsvärde och att stora delar av världen inte finns representerad på google (varken .dk eller .se) så är det uppenbart att det behövs krafter för ett jämlikt samhälle utan rasism och islamofobi i Danmark. Krafter som gör sina röster hörda, såväl på nätet som i verkligheten utanför. Annars kommer en annan dagordning aldrig att sättas.

Ibland är verkligheten enkel att förstå, och ibland är google ett enkelt verktyg att använda för att synliggöra det uppenbara. Nu kommer det svåra - att faktiskt stödja alla de krafter som verkar i Danmark för ett samhälle där respekt och jämlikhet är grundläggande.

Göran fiskar?

Kan man inte kräva lite stringens av våra socialdemokratiska företrädare. Att de försvarar mänskliga rättigheter, såsom rätten att söka asyl till exempel. Idag är det nästan omöjligt att komma lagligt till Sverige. Därför måste de som ändå lyckas ta sig hit få en rättsäker prövning och inte kollektiv bestraffning.

Jag är så upprörd. Ett kommunalråd verkar skenbart bry sig om flyktingarna som smugglas många gånger under förfärliga omständigheter, men sanningen att säga undrar man om det inte är Göteborg Göran Johansson bryr sig om. Det som är riktigt ruggigt är att han försöker ta på sig en underdogroll. "Etablissemanget kommer säkert protestera, men Sveriges folk håller med." Det brukar kallas att fiska i grumliga vatten.

Sedan kan vi väl alla verka för att de blir lättare att komma lagligt till Sverige, men det är en annan fråga.

Sexualitet, enhetsfronter och papperslösa tankar från forumet

I helgen var det socialistiskt forum i ABF-huset i stockholm. Huset fylls under en dag med seminarier, debatter, föreläsningar. En dag för att inspireras och lyfta blicken. Mycket känns igen år från år. Göran Greider är där och drar fulla hus. Johan Ehrenberg är där. Stefan Carlén är där och Carin Jämtin. (Mycket män, om någon skulle sätta sig att räkna är det nog inga smickrande siffror.) Men visst fanns det överraskningar och utmaningar för den som så sökte. (Var det någon som gick på seminariet "Mumintrollet - rojalist eller socialist?" och som skrivit om det?)

Sexualitet

Själv använde jag morgonen för att lyssna på Katrine Kielos som pratade utifrån och läste i sin bok som kommer "Våldtäkt och romantik", om kvinnlig sexualitet som politiskt problem. Där hon har ambitionen att fylla tomrummet i svensk politik mellan den (ibland moraliserande) krossa-porren-feminsiter och (ofta dåligt verklighetsförankrade) prostitution-kan-vara-kvinnlig-frigörelse-feminister. Katrine blandar feministisk teori med en skönlitterär berättelse, och säkert en mycket välgörande om inte också tankeväckande bok när den kommer ut. Dessutom var den bitvis mycket rolig.

Enhetsfronter

Sedan var det dags för "Enhetsfront - nyckeln till framgång eller återvändsgränd?". I en skräckblandad förtjusning över rubrikvalet kunde jag inte hålla mig borta från Brantingsalen. Panelen diskuterade utifrån Åke Kilanders bok "Vietnamn var nära" om det var möjligt och/eller önskvärt med enhetsfronter idag. Att enas över partier och organisationer i en fråga och driva den. Ali Esbati (v), Jytte Guteland (s) och författaren resonerade. Det fanns stund för de båda att idka självkritik och reflektera över de inte alltid kloka beslutet som fattats tidigare i organisationssveriges historia. Hur var det med Irakdemonstrationerna? I efterhand minns vi bara att sossarna till slut hängde på, men innan dess hade man ju faktiskt försök starta en egen fred-i-irak-nätverk precis som man försökt göra tidigare. (De som kom med de icke-så-brillianta idéer borde slänga sig över Kilanders bok.) Det finns en rädsla, en självgodhet och en vilja att kontrollera som socialdemokraterna måste göra upp med. Om-det-inte-blir-som-vi-vill,-med-dem-vi-vill,-vill-inte-vi-vara-med.-Vi-kan-själva. Jytte ville öppna upp för fler samarbeten i viktiga frågor. Det skulle vara enormt välkommet och en nästan historisk omsvängning. Ali var brilliant som vanligt och pratade om behovet av basal organisering. Enkelt men inte simpelt. Om vi har starka organisationer behöver vi inte vara rädda för rörelsekannibalism, extremister får mindre utrymme, rörelserna kan växa sig än starkare och
vi kan få genomslag för våra frågor....

I korridoren efter seminariet frågade Kent Werne förnumstigt "Varför enhetsfront, varför inte använda ordet nätverk när vi har det?" Nu skulle säkert många av seminariedeltagarna säga att det inte alls är samma sak, och enhetsfront är så mycket mer, det är en strategi osv osv. Men begreppet enhetsfront var antagligen också anledningen att många många många, särskilt unga uteblev från seminariet. Så då var det där valet mellan ideologisk korrekthet och tillvändhet igen. Hade vi varit fler och andra där hade publikens diskussioner bliviti annorlunda. Publiken diskuterade nämligen inte alltid samma saker som panelen utan istället vem som hade styrt FNL-rörelsen, högervridningen inom den samma, och vilka paroller man egentligen hade haft och när. Tråkigast är ju att de som inte kom in genom dörrarna aldrig fick höra hyllningskörerna till Kilanders bok. För den verkar vara minst sagt läsvärd.

Papperslösa

Sedan var det dags för "LO och papperslösa" där jag skulle försöka leda ett med Ulla Lindqvist från LO och Sten-Erik Johansson från Fastighets i panelen och en publik bestående av arga syndikalister, arga papperslösa, unga arga metallare och ganska arga aktivister från ingen människa är illegal och flyktingamnesti, samt en och annan ganska nedtonad vänsterpartist, och några fler. Seminariet flöt på och präglades stundom av stor lyhördhet. Framför allt Sten-Erik verkade suga åt sig lärdomar och erfarenheter från salen, och båda paneldeltagare lovade respektive organisationer skulle lyfta och fokusera och agera i frågan. Sätta åt kriminella arbetsgivare hårdare, ändra lagen så det ska kosta ordenligt att ha svart arbetskraft. Arbeta med stöd och råd åt papperslösa. Fastighets har inte stängt dörren för organisering. "Man kan väl inte förbjuda någon från att gå med i en fackförening för att de inte har papper. Precis som om man vill engagera sig i en politisk organisation." Ulla upprepade flera gånger att LO aldrig kan acceptera att man har en andra sortens medlemmar. Samma nivåer i kollektivavtalet ska gälla för alla. Den viktigaste frågan för papperslösa är dock att få papper. Tänk om LO skulle engagerade sig i asylpolitiken, inte för att de är en politisk organisation med en humanitär agenda, utan för att det är en facklig organisation som inser för att kunna upprätthålla kollektivavtal och motverka löedumpning måste alla invånare vara medborgare. De fyra sista siffrorna behövs om man ska kunna ta vita jobb, kräva samma lön, försäkringar och förmåner som andra arbetare. Tänk om LO-kongressen tog ställning för amnesti!

De papperslösas situation lyftes på flera seminarier under helgen och på kvällen stod det små grupper och utbytte e-post och telefonnummer och lovades att ses på onsdagar på Mynttorget. http://www.dennaonsdag.org/Denna%20Onsdag/Denna%20Onsdag.html Det är ett högt betyg för ett forum. Ofta är den här typen av forum en häftigt vitamininjektion, men inte lika ofta leder det till konkret organisering och arbete när man väl kommer hem. Om fler engagerar sig i de papperslösas situation skulle bara det vara hela forumet värt.

mm

Sedan var det dags för mat, musik och dans. Och bara en fråga återstår var är alla våra socialdemokratiska heltidsavlönade företrädare. Det är inte bara tragiskt att de inte är här, utan faktiskt också farligt, när den kommunala budget är den enda horisont man ser.

det går bra

Det går bra för Sveriges kommuner och landsting får vi höra. Åren av underskott har vänts till överskott. Det är bra. Det är själva definitionen av bra. Vad medborgarna får, är inte ens relevant för journalisten att fråga efter. Själv bor jag i en kommun där man inte har råd med någon kultur för vuxna, ingen simhall, inga cykelvägar, där skolor och förskolor läggs ned, och där barngrupperna blir större. Man skulle kunna fortsätta och rabbla basala nyttigheter som det inte finns pengar till, för att inte tala om allt det där extra som skulle höja livskvaliteten för medborgarna. Att det går bra för Sveriges kommuner och landsting känns som ett hån.

Att Anders Borg i nästa nyhetsinslag har vett att prata om sänkta skatter är än värre. Höj skatterna och höj statsbidragen.

SKL förutser underskott igen runt om i landet. Så om inte för medborgarnas skull, så för att slippa röda siffror de närmaste åren, borde Anders Knape skriva under på protesten. "Sluta prata sänkta skatter. Och värna människornas livskvalitet istället." Det ser jag fram emot.

Skolan och den politiska dagordningen

Igår kunde vi på Ekot höra att socialdemokraterna ska ordna ett rådslag för att göra en översyn av skolpolitiken. Anledningarna är som Marie Granlund sa: ” En del är att den här flumskoleprägeln har satt sig på oss, och det vill vi komma bort ifrån. Men sedan handlar det ju också om att vi inte har lyckats ge alla barn den kunskap som de faktiskt har rätt att kräva.” http://www.sr.se/ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2007-07-12&Artikel=1477190

Att väljarna har lågt förtroende för den socialdemokratiska skolpolitiken har antagligen visat sig i olika opinionsundersökningar. En ytlig förståelse av folks förtroende som leder till ytliga reaktioner. Nåväl nu ska vi diskutera skolpolitik i partiet enligt rådslagets diskussionsmaterial ”Ny skolpolitik? – nio frågor för en bättre skola”

På ekot kunde vi höra att det som skulle omprövas var om barnen ska börja lära sig läsa i förskolan, i vilken årskurs det ska finnas nationella prov och när eleverna ska få betyg. Frågor som lika gärna hade kunnat skrivas av Björklund själv. Ni som inte bara minglar i Almedalen utan även besökte presentationen av materialet fick säkert en mer nyanserad bild. Ekot ska givetvis kritiseras för sitt urval (diskussionsmaterialet innehåller mer än dessa folkpartiinspirerande frågor) men man kan också se ekots rapportering som ett symtom på något allvarligare. Vänstern har fullständigt förlorat problemformuleringsprivilegiet till borgerligheten i skoldebatten. Därför verkar socialdemokraternas skolpolitik vara en negation av den borgerliga. Socialdemokratisk skolpolitik är inte ordning och reda, inte betyg, inte nationella prov, inga krav osv. Det är kanske den allvarliga anledningen till att förtroendet sjunker.

”Nio frågor” innehåller en del möjligheter till intressanta diskussioner. Det ställs frågor hur man ser på avvägningen mellan ”lärande och lek” i förskolan. Är det ett motsatsförhållande? Om man nu konstaterar att det inte är det, utan leken faktiskt är det sätter som barn lär, får det inte bara konsekvenser för förskolan utan också för grundskolans tidigare år. Om man vill att barn ska lära så mycket som möjligt är kanske inte läroböcker, bänkar och white board det mest effektiva. I materialet finns också en diskussion om hur skolan ska kompensera elever som kommer från studieovana hem eller för de som inte är födda i Sverige. Här kan diskussioner föras om skolans resurser, lokaler, antalet vuxna i skolan, skolbibliotek, läxhjälp, ungdomskultur, genusstrukturer och etnisk diskriminering.

Men under rubriken”Varför anser många väljare att socialdemokraterna inte står för en kunskapsskola?” återfinns de av ekot citerade frågorna. ”När tycker ni det är lämpligt att första gången få betyg? Har det betydelse om det sker i årskurs 6, 7 eller som idag årskurs 8?” och ”Idag görs en nationell uppföljning av att alla elever verkligen är med på vagnen i kunskapsutvecklingen först i årskurs 5. Är det rimligt att vänta till dess eller behöver det ske tidigare?”

Det är så uppenbart att man anpassat sig till en borgerlig dagordning och retorik. Är det enda valet vi har, om betyg ska vara som idag eller i tidigare årskurser? Är det inte längre möjligt att driva kravet om en betygsfri grundskola. Återigen minskar socialdemokraterna sin egen makt genom att beskära vad som är möjligt. Var tog diskussionen om betygen och kunskapen vägen? Betyg är inte genväg till en kunskapsskola, utan en avstickare. Betyg är en genväg till en sorteringsskola.

”Idag görs en nationell uppföljning av att alla elever verkligen är med på vagnen i kunskapsutvecklingen först i årskurs 5.” Hela meningen andas björklundlogik. Nationella prov kan kanske kontrollera hela skolor, att de som helhet inte sätter för höga betyg och liknande. De kan inte vara en individuell mätning av enskilda elever. Ett prov kan omöjligen visa vilka kunskaper en elev besitter och kan använda. Det kan möjligen lärarna, eleverna och föräldrar i samråd. Ett annat exempel är ”Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?” Ordning och reda? Vad får det för konsekvenser att vi kopierar de borgerligas ord?

Visst finns det öar av en reell diskussion om kunskap och lärande och skolan. Ett exempel fanns i Almedalen, som jag tyvärr inte hade möjlighet att bevista. http://socialdemocracy.blogspot.com/2007/07/kunskap-kultur-och-demokrati-i-skolan.html Diskussion om den grundläggande kunskapssynen som präglar skolan hoppas jag ska fortsätta i och med rådslaget. Frågor att utgå ifrån skulle kunna vara: Vad är kunskap? Vad är lärande? Hur ska skolor stimulera barns egen nyfikenhet? Kan man mäta kunskap och lärande? Hur ska man kvalitetssäkra skolor? Hur lägger man en politik för förändring underifrån, så att varje skola blir en skola som bejakar lust att lära, respekt för varandra (även lärares respekt för elever!) och stimulera barnens och ungdomarnas drivkraft.

Skulle man finna några svar på dessa frågor kan man lägga flera av ”nio frågor” åt sidan och framför allt inte hänfalla till Björklundciterande. Han har ändå inga svar…

till alla hjältar

Vill skicka en uppmuntran och ett tack till alla som demonstrerade igår mot borgarnas sänkningar i a-kassan. Det är så viktigt att vi protesterar mot dessa nedskärningar som både innebär försämringar för enskilda arbetslösa och försvagning av fackföreningsrörelsen. Så lätt ger vi oss inte. Budskapet gick fram. Tack alla hjältar.

Hot eller lust - Björklund har tagit ställning

Jag råkade äta kvällsmat till P1, när skolakuten med Jan Björklund gick. Han fick nästan en halvtimme i etern att svara på frågar. Hans svar fick stå oemotsagda. Maten var knappt så svårsmält. Faktum är att jag sällan känner mig så undrande inför borgarnas politik som när de, och framför allt, Jan Björklund pratar om skolan. Jag undrar vilken värld de refererar till. Problemen jag ser, ser inte de. Lösningarna som föds hos mig, finns det inte tillstymmelse hos dem.

Jag har själv arbetet i den svenska skolan i flera år, i olika kommuner, i olika roller. Lärarrollen är fylld av utmaningar, svårigheter men också glädjeämnen. Ett yrke och position som man har dubbla känslor inför. Men när Björklund talar lämnar han inga dubbla känslor, jag känner mig bara främmande för det uppdrag han tycker att jag ska utföra. Enligt mig har skolan två stora utmaningar. Två utmaningar som kommer kräva stora förändringar på en del håll. Det handlar om att skifta fokus. Skolans två primära uppgifter ska nämligen vara att främja barn och ungdomars lust att lära samt att arbeta med skolans sociala klimat.

För det första. Att sätta barnens lust och nyfikenhet i främsta rummet är en stor utmaning, men en, om man klarar det, innebär att så mycket annat är vunnet. Om elever (detta ord!) tycker att religion är spännande, historia intressant, engagerande att diskutera samhällsfrågor, har viljan att lära språk och sluka skönlitteratur är så oerhört många andra småproblem i skolan lösta. Vi behöver inte oroa oss för att "vi ligger efter i kunskapsligan" utan vi kan försäkra oss om att människor kommer lära och lära och lära, som en evigt pågående process. Därmed inte sagt att det löser alla problem. För en del elever räcker det inte med ett aldrig så brinnande intresse, utan det kommer i fortsättningen också behövas specialpedagoger och extra resurser för de som behöver. För många är dock lusten att lära nyckeln till de flesta dörrar.

För det andra måste det sociala klimatet tas på allvar. Vuxna i skolan måste jobba metodiskt med det, skapa ett rum där man vågar delta och och delge varandra sina tankar och funderingar. Att jobba för en tillfredställande social miljö kan inte vara en bisyssla eller något man ägnar en temadag. Känner inte barn och ungdomar trygghet spelar det ingen roll vilka ambitiösa kunskapsplaner som sätts upp, för det är helt enkelt inte deras fokus. Är en elev rädd att någon ska kalla henne fula ord, inte få någon att leka med någon på rasten eller kanske till och med bli slagen, kommer inte den bry sig om de kunskaper som försöker förmedlas. Det skulle faktiskt var omänskligt, i ordets bokstavliga betydelse, att kallt bry sig om något prov eller instuderingsfrågor när hela ens sociala vara står på spel. Att arbeta metodiskt för ett tryggt socialt klimat måste få ta tid. Vilka metoder man än väljer tar det tid, samtalsrundor för att främja att konflikter kommer upp och bearbetas, att arbeta med lekar och värderingsövningar, samarbete och gemensamma utmaningar som hajker. Gemensamt för dem är att det inte räcker med fina ord i något måldokument utan måste prioriteras tidsmässigt. Man kan inte kommendera fram ett bra socialt klimat.

Valet som skolan står inför är om den ska bygga på principer av lust eller principerna av måsten och hot. Björklund har gjort sitt val tydligt. På radion berättade han stolt om när de införde skolkrapportering på betyget och hur närvaron ökade. Kanske var det så, men vi måste fråga oss hur stor den vinsten var. Vi kan tvinga barn och ungdomar att vara i klassrummet, vi kanske till och med kan tvinga dem att vara tysta, men vi kan aldrig tvinga dem att lyssna och framför allt inte att lära. Då upprepar Björklunds sitt mantra, sin andra lösning förutom måsten, nämligen hot. Fler betyg och mer betyg och tidigare betyg. Genom hot om dåliga betyg ska eleverna motiveras att läsa. Jag hade inte tänkt att argumentera mot betyg. Det är det så många andra som gjort så bra genom tiderna. Men vi måste ju iallafall fråga oss vad man lär sig genom hot. Man kan hota elever att plugga till ett prov, men få tror att man kan tvinga dem att komma ihåg, reflektera och fundera när de lämnat skolan.

Björklund stannar inte där, utan vill ha fler hot och måsten. Han vill till och med ha betyg i ordning och uppförande. Tack och lov fick han inte med sig alliansen på det, men återigen visar det på hans korta hotperspektiv. Vi ska inte behandla varandra med respekt av respekt, utan av rädsla att föräldrarna ska se på betygen hur respektlös man varit. Om det nu är repektlösheten man ska mäta. Det var kanske en mycket generös tolkning av Björklunds ordning-och-uppförande-snack. Tolkningar är något vi skulle få gott om. Det är redan svårt att mäta något så abstrakt som kunskap, vilket är en term som Björklund själv har svårt att definiera, med betyg. Något som ordning och uppförande är än svårare. Centrala riktlinjer för betygskriterierna skulle gå ut, och det är ju roligt att raljera över vad sådana skulle innehålla vad gäller kepsar, mobiltelefoner och ordbruk, men allvarligare är att det skulle undergräva skoldemokratin där barn, vuxna och ungdomar gemensamt med respekt för varandra kommer fram till vilka regler som ska gälla på den skolan.

Bakom Björklunds tal om kunskapsskola och ordning döljer sig en enormt mekanistisk syn på både människor och kunskap. I valet mellan en dynamisk skola baserad på lust och en mekanistisk baserad på måsten och hot, har borgarna tagit tydlig ställning. Det är ett kontraproduktivt ställningstagande. En skola som är måsten blir tråkig. Inget är en så stor björntjänst mot de lärande unga som att göra lärandet tråkigt. Det är faktiskt det största hotet mot kunskapen.

äntligen upprörd

I denna valrörelsens tid då man borde springa med valinformation i trappuppgångar, agitera på torget, ta valdebatter sitter jag i mitt lilla hus och frågar mig om det verkligen spelar någon roll. Ja, ni vet. Partierna klumpar ihop sig i mitten. Det finns inga skillnader kvar. Ingen vågar tala om framtidsvisioner, en dröm om ett annat samhälle. Ingen vågar tala om konflikter. Nä in i mitten och mest till de i flesta och så förhoppningsvis röstar de på oss.

Jag är också trött på medialiseringen, på politiker som lägger ner mer tid på styling än att läsa och omvärdera och reflektera. Jag är trött på att folkvalda får mindre makt, till fördel för byråkrater och politiska tjänstemän. Jag är trött på att de vi väljer säger sig inte kunna driva politik för att omvärlden (läs marknaden) och det politiska läget (läs nog marknaden igen) dikterar förutsättningar med snäva ramar. Och än mer jag är trött på korruption och viljelöshet. Trött och uppgiven.

Jag tittar ut på molnen som far över sjön och tycker på sin höjd att det skulle vara tråkigt om alliansen skulle vinna. Tycker synd om alla oss arbetslösa och sjuka. Men upprörd har jag inte blivit. Inte förrän jag hörde Göran Hägglund på radion. I ring P1 satt han där med sin snälla röst och talade om vikten av valfrihet för föräldrar som vill vårda sina barn själva. Där sitter han, medelålders man, och driver en fråga som skulle få stora konsekvenser för en massa unga kvinnor i Sverige. Det var väl ingen överraskning precis, men ilskan blossade upp i mig. Vilket mandat han tar sig. Jag fick lust att ringa in och skrika. HUR KAN NI VILJA MED SKATTEMEDEL INFÖRA EN REFORM SOM KOMMER ÖKA DISKRIMINERINGEN AV UNGA KVINNOR??? Han skulle säkert fortsätta med snäll röst att tala om vikten av valfrihet och att både mammor och pappor kan vara hemma med sina barn. Men inte ens han kan ju tro att män helt plötsligt skulle vilja gå hemma för 6000 kr i månaden, när det knappt går att få dem att ta ansvar för sina barn för 80% av sin lön. Faktum är att kvinnor är de som skulle vara hemma, och för alla andra unga kvinnor i barnfödande ålder (som inte skulle stanna hemma onödigt länge) skulle bli granskade hårdare vid nästa anställningsintervju. Redan idag (på grund av det skeva uttaget i föräldraledigheten) så har arbetslösa småbarnsföräldrar olika förutsättningar att få jobb på grund av sitt kön. Till antagligen liten förvåning minskar mammors möjlighet att få jobb, medan pappors ökar under småbarnsåren.

Jag blir ledsen över hur det ser ut, men framför allt blir jag arg på att de finns de som inte vill bekämpa de här orättvisorna utan faktiskt stärka dem. Samtidigt är det ju just det vi behöver, en höger som vågar vara höger. I denna tid av ideologisk förvirring, där moderaterna försöker se ut som ett arbetarparti och har den uttalade önskan att övertrumfa socialdemokraternas välfärdsförslag, där socialdemokraterna varken talar om förtryck eller befrielse, eller utrotande av fattigdomen och utsugningen, där folkpartiet har tappat sitt socialliberala arv och mest liknar ett traditionellt högerparti med en obehaglig blandning av nyliberalism och penalism, där centerpartiet nu har tagit upp kampen med dem om att bli det mest nyliberala partiet i Sverige. Där kan man lita på kristdemokraterna. De värnar tradtionellt konservativa värden som familjen som instituion, på både kvinnor och barns bekostnad.

Så tack Göran Hägglund och tack KD för att ni visar på alternativ i svensk politik. Och ger mig anledning att bli förbannad. Ni ger många anledning att arbeta hårt i valrörelsen mot en borgerlig seger. Så ut allihopa. Ut på gator och torg. Sätt upp en extra affisch och spring i en extra trappuppgång. Vi kan få Göran Hägglund som familjeminister efter valet! (Dessutom kan vi få Jan Björklund som skolminister. Och vem ska bli biståndsminister? Utrikesminister? Och miljöminister?)


Dagens boktips: Varför tjänar kvinnor mindre? av Anna Thoursie

pseudopolitik

Fredrik Reinfeldt tänkte högt. Lite pressad av att alliansen föreslår ofinansierade skattesänkningar av fastighetsskatten, funderade han på att att man kanske skulle kunna försämra ränteavdraget på huslån. Det blev full fart på den kompisarna i alliansen. De dementerade det och proklamerade att de iallafall inte ska medverka till att genomföra det. Journalisterna bombarderade med frågor. Göran Persson deklamerade att nu började valrörelsen. (Fredrik fick såklart försöka ta tillbaka sin tanke.)

Sicken pseudohändelse. Ponera att ni suttit i en ödslig stuga de här dagarna, och inte haft tillgång till svensk tidning eller svensk radio eller svensk TV. Hur skulle då detta påverka ert liv? Eller andra medmänniskors? Inte det minsta såklart, men tid i etern får det uppta. Medan det som vanligt varken finns tid för konflikten i Västsahara eller så många av alla andra brännande konflikter och orättvisor i vår värld. Snälla låt valrörelsen vara slut så vi får ägna oss åt politik igen.


Dagens tips. Sätt dig på en gräsmatta och läs en bok. Varför inte Jag brinner av Torbjörn Säfve?

nyanmälan i bloggosfären

Ja, så är det väl dags för mig att också släppa det krampaktiga taget om gåspennan och försöka hänga med, innan denna nymodighet också försvinner. Här tänker jag skriva betraktelser från min utsikt i Bredsjö.

Läs gärna och tyck om du vill.